Det här är mitt liv, och det är precis som ditt.

Du känner depprision och allt går fel precis som mitt.

Åker in och ut hela tiden på socialesn kontor, allt är upp och ner vet inte längre vart du bor.

Alla drar och sliter i dej som en tras docka.

Tiden går så snabbt vafan hur mycket är nu klockan.

Och jag har nu gått in i en tung period.

Jag brukar tänka mej tillbaks i tiden och på den platsen som jag en gång stod.

Känner mina hjärtslag mer för varje dag som går.

Fäller nu en tår och lägger handen på mitt lår.

Känner smärtan sitga mer och frågorna blir flera.

Frågar nu mitt inre skall jag tåla mycket mera?

Och där sitter du precis som jag i samma situation.

Sitter där och funderar skall jag springa till den bron?

Men oron är för hög och modet finns ju inte där.

Vi känner likadant och båda två på smärtan bär.

Den är tung och kall och den bara skär.

Hela tiden, vart vi än går så kommer den alltid finnas där.

Men när du ligger där i din säng och tänker så du knappt får en blund.

Så skall du veta att jag tänker på dej just i denna stund.

För det är ditt liv och det är precis som mitt.

Den dagen man slutar andas och hjärtat slutar att slå,
är den dagen då alla börjar bry sej och börjar förstå,
det är den dagen då man lär sej att öppna sitt hjärta och släppa ut sina känslor,
det är den dagen då man inser hur kallt det är att gå barfota utan sina skor.
Men det är oxo dagen då allt redan är försent.
för den dagen då man slutar andas och hjärtat slutar slå,
det är DÅ alla börjar bry sej och börjar förstå!!

Kommer du ihåg hur det brukade va?
tiden då det bara va du o ja.
när man alltid såg möjligeheten före det negativa.
när dina ord till mej var, "min kärlek går ej att beskriva"
tänk om det fortfarande kunde vara så.
att framtiden blev det förflutna och nu bara blev då.
men det går inte, det kan aldrig bli så igen.
men jag glömmer aldrig den tiden, den underbaraste i mitt liv min vän.
förut kunde man känna den dära riktiga känslan.
nu vill jag komma här ifrån, men jag kan inte hitta ut för jag har tappat kartan!
nu sitter jag här hos pappa, nu dyker alla minnen upp.
det spelar ingen roll vad jag gör, de kommer alltid nya gupp.
om jag någongång lyckas här, så misslyckas jag där.
nu förtiden ser jag inte möjliheten, för det finns ingen kvar.
nu är sorgen, smärtan, gråten allt jag har.
jag ger folk min kärlek, visar upp mitt hjärta.
men dom stänger sitt innre, och ger mej en obeskrivlig smärta.
jag ska sluta vara snäll, och ta vara på vad jag säger och ta vara på mina ord.
jag ska inte öppna mitt hjärat för någon, tills den dagen jag lämmnar denna jord.

Vad tycker ni:)?