Ingen vet hur det börja, ingen vet hur det sluta ..Ingen vet heller när.

Det som hände när det väl pågick vet bara dem två personerna som var inblandade.

Men den ena vet inte hur den andra kände. Och den andra vet inte vad den ena tyckte.

Ingen av dem kommer någonsin att få reda på hur det egentligen var,

vad som egentligen hände bakom dem stängda dörrarna..

Vem som föll den första tåren, vem som skrattade åt allting först.

Dem två personerna vet mycket väl om vem som brydde sig mest.

Men tänker man tillbaka så spelade det egentligen ingen roll.

Det är som om dem har låst in sig själva i ett tom rum och slängt bort nyckeln..

och nu kan ingen av dem hitta den.. ingen alls..

Ingen av dem vet hur dem ska lämna allt detta bakom sig, hur dem skall börja om på nytt igen.

Dem vet inte vad som kommer att hända nästa sekund, ingen av dem kan se in i framtiden..

men en av dom här två personerna, har äntligen inset att allt detta var borkastad tid..


- jag har lärt mig att man aldrig skall börja bygga upp något på en ostadig grund.

Det kan rasa ihop och förstöras i vilket ögonblick som helst.

Då har man slösat bort sin egna tid på något som aldrig ens fick upplevas på riktigt..

Och det är synd, men så är det..

Misstag upprepas, och kommer i retur.

Men vissa finns tydligen alltid kvar, misstag som man gör om och om igen.

Men det är något man lär sig genom livets gång..

Börjar man bygga på en ostadig grund, så blir det inget bra tillslut, hur bra det än verkar vara från början.

Men ibland märker man inte att grunden är ostadig, man vet inte att det kan rasa ihop i vilken sekund som helst.

Allt man ser är en vacker grej, som verkar helt underbar..

Men tiden kommer då man börjar inse att grunden från första början var inge bra..

Då vill man börja bygga upp det på nytt, men det är svårt..

Det tog lång tid, orkar man verkligen en gång till?